Nu sitter ja här igen minsann, de är ju lite långt mellan gångerna men va spelar väl de för roll.. Nu är de alldeles lugnt å tyst på jobbet, ja å damen for på en utflykt idag lr ja de va ju inte så mkt utflytk för mig eftersom ja for hem men de vart ju de för henne.. Vi har haft en kanon kväll hon å ja.. De är konstigt att så lite kan göra så mkt..

Ja har funderat en hel del på de här med vänner, kompisar å bekanta.. Om man är vänner, så betyder man mkt för varann å man vill ju att den andra ska må bra å trivas med livet.. Är man kompisar så vill man så klart oxå de men de blir inte på samma vis eftersom man inte känner varann så väl å man betyder inte lika mkt.. Bekanta är såna man hälsar på på stan lr träffar mellan varven, kanske med andra kompisar lr vänner.. Man kan ju börja en relation som bekanta å sen kanske de känns bra så man blir kompisar å till sist blir man vänner om man passar varann.. Folk kommer ju å går i ens liv å de finns ju människor som man behöver lr som behöver mig i visa perioder å så är de ju bara helt enkelt.. För mig är den största skillnaden på vänner å kompisar att vänner sårar, stampar en på hjärtat medans kompisar kan göra en lite ledsen men de är inte så att man inte klarar de, de går att hantera på nå vis.. Vänner sliter hjärtat ur kroppen å stampar på de när de väl är urslitet.. Alla vänner är ju naturligtvis inte så men sen kommer vännen man trodde sig stå nära å gör de, ja sa till mig själv; Christine suck it up, de går över de är bara nu de gör ont.. Men de har inte slutat göra ont å nu gör de onda mig mest förvirrad.. Va vi så mkt vänner när de va så lätt att bara vända? Skulle ja orka gå egenom de igen om de skulle bli samma igen nästa gång de går vännen emot? Ja fattar inte ens vad de va som egentligen hände den där dagen, ja vet att människan vände, vi kunde inte vara vänner mer men varför? De är de ja inte riktigt fattar.. Min tanke är att alla förtjänar en andra chans, de har ja alltid tyckt men nu är tilliten å förtroendet förstört de är totalt raserat.. Alla kan förändras men varför kom de här nu, efter så lång tid? Ja tror ju inte ja kan ha betytt så mkt eftersom de va så lätt att bara "göra slut" med mig, ja trodde aldrig inte ens i min vildaste fantasi att de skulle bli som de vart.. Hur ja än hade vänt på situationen så hade ja inte kunnat lösa den, ja frågade om de men de hade inte funkat hur som helst.. Märkligt är nog ordet ja skulle använda på allt de här å de här märkliga gör mig förvirrad.. Ja har ett par saker ja skulle vilja säga till människan men de kommer ja aldrig göra för de är inga snälla saker å ja tycker ju inte om att inte va snäll.. Människan sa en sak å de gjorde så jävla ont, först blev ja så arg att blodet kokade i mig men sen blev ja uppgiven å ledsen.. När samtalet kom om att de inte skulle funka mer så gjorde de så ont i själen att ja trodde den skulle explodera i kroppen på mig men de gjorde inte de, ja tänkte Christine du är en dålig människa må skit som du förtjänar.. Saknad är en del av livet, den går att leva med så är de men frågan är ju om man vill leva med den.. Saknar man tillräckligt så glömmer man tillslut, minnen bleknar bort när de har gått tillräckligt lång tid.. Ja har frågat mig många gånger om ja är en så hemsk människa som föll pladask för min prins, han som behandlar mig som en prinsessa, får mig att må bra å skratta.. Han får mig att känna mig trygg, han som har fått mig att tro på kärlek igen! Kan de va så fel? Kan de va fel att älska någon gränslöst som älskar mig gränslöst? Hur skulle de kunna vara fel att älska någon som älskar mig utan att vilja förända?

De här blev väl jordens mest förvirrade inlägg men de är taget direkt ifrån min hjärna å den är branog förvirrad kan ja lova, ibland önskar ja att ja kunde koppla bort den en stund bara för att få slippa fundera så mkt.. Ja längtar tills ja kommer hem till älsklingen imorgon så ja får ta ikring honom å pussa lite på honom, viska i hans öra att ja älskar honom..