En stor del av min gula gubbe flyttade idag, han checkade ut kan man väl säga.. Idag har ja övervunnit en av mina största rädslor kanske inte helt men iaf en satans bra bit på väg iaf.. Idag när ja vaknade så va ja fast besluten om att ja inte skulle klättra, de fanns inte på världskartan att ja skulle upp på berget, alltså ja skulle inte ens ta stigen upp.. Men iaf där nere vid bergsfoten så blev ja lite peppad att iaf klättra den vita leden, den är lättast.. Ja va skit nervös, pirrig å jätte orolig men ja tog mig upp iaf.. Sen efter den vita blev de en lunch paus å sen skulle alla gå ner igen å dom som ville fick klättra den röda leden, nja tänkte ja de är nog lite överkurs för den här tjejen men ja gjorde sällskap ner med dom som skulle klättra igen.. På vägen ner blev ja sugen att tänja mina gränser ytterligare så ja följde med upp på den röda leden å de va många ggr som ja ångrade mig.. Men ja grejade den! Ja grejade den röda leden! Herr P hjälpte mig som faan, han gick framför mig å pratade om allt å inget, blev han tyst i mer än fem sekunder så sa ja åt honom att fortsätta prata.. På ett ställe bröt ja nästan ihop, ja ville helt enkelt gå hem.. Ja va jätte nära att börja gråta mer än en gång kan ja säga men när ja höll på att bryta ihop så hade ja råkat titta ner å de gick dåligt! Som tur va så va Herr P högre upp på väggen än mig så han sa åt mig att titta upp istället för ner, ja skulle titta på honom inte på marken.. Sen kom till en lite klippavsats så satt han mig i ett hörn å plockade av mig min väska, plockade fram mitt vatten å en snus, ja skakade som ett asplöv! Hade någon gett mig papper å penna så hade ja skrivit mitt testamente där på bergskanten så illa va de.. De fanns som inte i min värld att ja skulle ta mig ner levande men med stöd av P så kom ja först upp å sen knatade vi ner mina ben skakade som en symaskins nål.. Väl nere så kände ja mig jätte stolt över mig! Ja va nöjd med min insats å sa till mig själv: Faan va bra du va nu! Höjdrädd å en fegis men du gjorde de lika bra som dom andra lr lite bättre, just för att ja va så jävla rädd..
Ja kan ärligt säga nu när ja sitter hemma, nyduschad i min soffa att ja har aldrig varit så rädd som ja har varit idag! De va en sån stark rädsla att ja visste inte vart ja skulle göra av alla känslor lr vilka känslor som egentligen va närvarande..
De har varit en väldigt lärorik dag, ja har lärt mig saker om mig själv som ja inte trodde fanns där, de som blir lite jobbigt är ju att ja inte vet riktigt hur ja ska hantera alla känslor.. Ja är fortfarande skakis men jävligt stolt!

Vill ge ett STORT tack till Herr P som fanns där som stöd under hela klättringen på den röda leden, han hjälpte mig att möta en stor rädsla å ja klarade de..