Ja känner en människa.. Hon är jätte glad, sprallig å utåtriktat..
Hon trivs med alla,  utom sig själv.. Hon tror inte att hon duger till något lr någon..
När någon säger att hon är bra, duktig lr fin så ler hon å tänker: Haha den människar behöver glasögon å sen måste den gå en kurs i att luras bättre..
De är jätte frustrerande för ja har försökt säga åt henne att hon är en bra tjej.. Hon är rolig, snäll å en satans bra kompis!
Hon vet att hon har kompisar som ställer upp för henne.. Men de sitter långt in att be om hjälp lr hon behöver inte hjälp, hon behöver någon som lyssnar på henne utan att fråga massor utan bara lyssnar å sen glömmer, glömmer vad hon har sagt å aldrig tar upp de med henne..
Hon vill berätta massor men hon är rädd att folk inte ska förstå..
Hon är lite rädd att bli lämnad igen, om hon öppnar sig så kommer hon börja tycka om.. Hon vet att om man tycker om så blir man sårad, de slår aldrig fel!
Hon är en tjej som helt tappat tron på kärlek, hon tror inte att de finns någon för alla.. OM de finns någon för alla så finns de nog ingen för henne för hon är inte bra nog, de finns nog ingen som kan gilla henne för den hon är under pansar skalet.. Hennes skal är rätt otympligt men hon har fått in tekniken på att bära de..
Många tror att dom känner henne men dom gör inte de, inte egentligen..
Hon tycker inte om sig själv å tror därför inte att någon annan gör de heller, därför är de inte värt att låta folk lära känna henne..
De är jobbigt att ja inte kan få henne att förstå! Ja är helt frustrerad..
Ja säger varje dag, när hon ser på mig i spegeln att hon är bra, men de fungerar inte..  

.:Fuck u all good night:.